Utsikt från I Moricci
(foto S Isberg)

Under fjorton härliga dagar i Toscana, mellan Pisa och Florens, har jag fått träffa nya vänner som älskar skrivandet. En av dem sa till mig att skapa en digital plattform parallellt med min dagbok. Tack Andreas! Det är det jag nu försöker göra.

Under många resor, seglingar och vandringar har jag skrivit logg- och dagböcker. Skrivandet blev också ett sätt att klara och förklara min egen resa genom livet fram till en bättre självkännedom.

På den här sidan kommer jag att minnas, uppleva nuet, skriva dikt och prosa - allt som berusar!

Vi lever deras drömmar.
(foto S Isberg)

Kramen

Solen har värmt det böljande landskapet i flera timmar nu. Under cederträdens skugga vid den öppna graven stod familjerna, som idag följde Il Grande, Leopoldo Giovanni di Marco, till den sista vilan.

Emanuela älskade sin farfar och även om den hulkande gråten var över, trängde tårarna fram. Hon såg på hans fridfulla ansikte, den vackert böjda näsan, markeringarna runt munnen som oftast lett mot henne. Hans nu vita hår, hade en gång varit svart, ja till och med blått när solen varit stark och vinden fläktat.

Det fanns minnen som för alltid skulle finnas kvar hos Emanuela. Få honom att bli levande för henne igen:

- Kommer du med mig till staden idag, min ängel?

- Ja, gärna, farfar!

Han har sin ljusblåa skjorta. Den med det mjuka tyget som Emanuela brukar smeka med handen när ingen ser på. Hans tjocka mörka hår vågar sig vid tinningen och nedåt. Det är så långt att det täcker skjortkragen. Han ler och Emanuela känner glädjen bubbla fram och när han tar hennes hand kommer det pärlande skrattet. Hon tar små hoppande steg och dansar vid hans sida längs grusvägen. Hennes röda klänning sitter löst och hon hoppar upp och åt sidan, släpper kontakten med marken bara för att få känna det trygga fästet som är farfars stora hand. 

Solrosorna har blommat över. Bara någon enstaka blomma står där stolt och tror att just den är själva solen! Bäst tycker Emanuela om vinodlingarna, farfars vinodlingar. Hon försöker alltid räkna raderna i samma takt som de går. Ibland lyckas hon, som idag.

- Sextifem, sextisex, sextisju och sextiåtta!

- Rätt, min lilla. Du kan räkna och det kommer du att ha nytta av.

Staden ligger solgul allra höst upp på kullen. Den syns nästan i hela Toscana, tänker Emanuela, eftersom tornen är så höga. Backen är lång och brant och slingrar sig fram och tillbaka och uppåt. Men Emanuela behöver aldrig gå den, utan farfar lyfter upp henne på den lilla bussen som tar dem hela vägen, till och med in genom stadsporten.

Det myllrar av människor. Emanuela tar med båda händerna om farfars hand och går nästan bakom honom. Hon aktar sig noga för att inte vara ivägen för någon. Husfasaderna står så tätt och är så höga att Emanuela känner sig instängd, tryckt mot jorden, nästan rädd.Det är så trångt på vissa gator av människor som går så nära att Emanuela inte kan se himlen.En del stöter till henne utan att bry sig om det.

När de kommer ut på det stora torget till trapporna nedanför kyrkan, öppnar sig himlen mot dem igen! Det blir lätt att andas och Emanuela ser på sin farfar:

- Vad du är fin, farfar Leopoldo!

Han lyfter henne några trappsteg så att hennes ansikte är i höjd med hans. Lägger händerna på hennes axlar - stryker undan håret från hennes panna. Hans bruna ögon blir ljusare i solen.

- Älskade lilla Emanuela. Du är min ögonsten. Nu tänker jag ge dig en av mina drömmar och jag hoppas du kan leva lycklig i den. Vi lever inte alltid här på jorden, men när vi gör det, odlar vi. Det har vår familj alltid gjort, så min dröm är att du också är en odlare. När jag en gång slutar mitt liv får du fortsätta där jag och våra fäder fortsatt. I min dröm kan jag se dig, lika vacker som idag, i din röda klänning stå där under familjevapnet och skratta när du inser att du inte längre kan räkna alla raderna i dina vinfält.

Han tar henne i famn och kramar henne. Lavendel, rosmarin och honung blandar sig till farfars doft.För varje andetag växer sig doften kvar i henne. Hon blundar. Allt blir tyst och stilla. Hon hör inget, känner bara värmen från farfars bröst. Hennes ansikte ligger tryckt mot hans hals och hans hjärta slår. När kyrkklockornas klang bryter tystnaden ser hon in i farfars ögon och de ler mot varandra.

Nu låg han där i sin kista med livet som odlare avslutat och hon, hon levde i sin verklighet som samtidigt var farfars dröm.

- Farväl, älskade farfar Leopoldo!

Emanuela kände sin sons hand krama hårt om hennes. Hon hade drömt sig långt bort ett tag men rufsade nu ömt om i hans mörka hår. Hennes son Giovanni, Gio, tog henne tillbaka till verkligheten. Han hade sin gammalfarfars bruna ögon och blåsvarta hår. Kärleken till honom nästan sprängde hennes bröst. Hon böjer sig ner och omfamnar honom. Lavendel, rosmarin och honung. Hans smala armar söker sig in under hennes hår och hon viskar:

- Min älskade Gio! Imorgon går vi och räknar raderna i vår nya vinodling!

Peccioli
Gränd vid Via Roma
(foto S Isberg)

En av uppgifterna under poesiveckan inspirerades av den amerikanske författaren Edgar Lee Masters och hans poetiska klassiker Spoon River Anthology.

Den består av "gravskrifter" över invånarna i den påhittade staden Spoon River i Illinois. De döda talar till de levande. Dikterna publicerades först som följetong och sen som komplett samling 1915. 

Vår uppgift var att låta den gamla vackra och mycket verkliga staden Peccioli utgöra platsen varifrån de döda talar till oss levande.

De fyra första döda talar under poesiveckan och den femte fick jag lov att ge röst åt under prosaveckan.

Även om jag nu sitter hemma på Lärkvägen, hör jag många fler som önskar säga sitt. Får se hur det blir med det?

Nedan kan du själv få höra dem!

Bertelli, Carlo
Skräddare på Via Roma
(teckning S Isberg)

Alla ville lätta sina hjärtan när de kom med sina bylten.

De ville att jag skulle lägga in och lägga ut och samtidigt råda dem;

"Hon vänder mig ryggen. Tror du hon ser åt nån annan?"

"Min son lyder inte! Ska jag slå lite hårdare tror du?"

"Jag är kär i Anna Maria! Men hon gifte sig med Luciano Sandrone, vår granne."

Ja, så håller de på! Och jag höll med och tröstade.

Den enda gång jag sa att de gått för långt var när Anna Maria fick stryk och Luciano stack ned Fabio Mazzantino i en gränd vid Via Roma.

Två i hjärtat - ett i buken!

Det var att gå för långt!

Allting tystnade.

Jag stängde butiken.

Okänd
Under ett träd i dalen
(teckning S Isberg)

Jag hann bara skrika

inte säga ett enda ord!

Min mormors hand som var senig och stark, ströp mig hastigt.

Mamma var så liten, sa de och det kände jag också innan jag kom ut.

Hennes hjärta tryckte ned mig;

"Av olycka", sa mormor

"Jag vill dö", sa mamma,

men det var morfar som fick begrava mig.

Han smög ut om natten längs Via Corbiano.

Det var i augusti.

Jag låg i en jutesäck.

Mazzantino, Fabio
Via Corbiano 4
(teckning S Isberg)

Tror inte ni vet vad kärlek är!

Nej, ni har inte träffat Anna Maria!

Som jag, menar jag.

De mjuka armarna runt min nacke!

Och hennes läppar som sökte sältan vid min hals.

Hon stod på tå!

Fick mig att brinna!

Hon sa att hon var min men bar min grannes namn.

Han visste

och stack kniven i mig -

först i hjärtat!

Han var vindögd - tittade hit men ändå dit.

Med blodet pumpande hann jag inte svälja.

Jag tror jag drunknade.

Åh, Anna Maria!

Bulleri, Laura
Via Zucchelli 15
(teckning S Isberg)

När man levt så länge som jag surnar andedräkten.

Nittitvå, men ändå - 

till sjuttio var karlarna osäkra i mitt sällskap.

Hade ändå inget intresse.

Kärleken som funnits i mitt bröst

klämdes ut i mina hemska gärningar för länge sen.

Jag mördade mitt barnbarn.

Ja, jag gjorde livet omöjligt att leva även för Emanuela, min dotter.

Men skammen!?

Vad gör jag med skammen?

Den ruttnar i munnen!

Till sist lät jag bli att andas in.

Sandrone, Luciano
Via Corbiano 6
(teckning S Isberg)

Varje morgon slog pappa oss bara för att komma i rätt stämning till arbetet i smedjan längst bort på Via Zuccelli. Mina bröder var äldre och skickade mig alltid först. Han stod vid köksbordet. Slagen mattas mot slutet, sa de, men jag fick aldrig känna skillnaden. När jag var tre lossnade vänsterögat i hålan och sen såg jag åt två håll.

Rymde när jag var tretton till mormor i Fabbrica. Där fick jag sköta mig själv. Arbetade i en kvarn borta på Via del Molina. Mitt liv var ett helvete från början till slut. Det blev bättre när jag träffade Anna Maria. Då hade jag återvänt till Peccioli. Pappa var död, mina bröder gifta på landet så det var jag och mamma, som bara satt där.

Anna Maria väntade på torget varje dag när jag kom hem. Hon var liten och mörk och hade ett leende som tog bort allt det mörka i mig. När hon var nitton frågade jag om hon ville bli min och hon sa ja. Vi gifte oss i juni och i september flyttade familjen Mazzantino in i fyran.

Efter det blev inget sig likt.      

Anna Maria svek mig.      

Umgicks med Fabio Mazzantino i lönndom. Gav sig till honom och skrek i ansiktet på mig:    "Jag var aldrig din och ångrar att jag såg dig!" Nånting lossnade i mig - sprängde sig upp och jag slog. Slog henne som om hon stod först i kön. Hennes blick blev svart, alldeles tom. Hon ville inte se mig.

Jag flydde till en gränd vid Via Roma och spydde. Då hör jag Fabios skratt när han och hans kumpaner skiljs åt. Han kommer släntrande i halvmörkret med händerna i byxfickorna.

Jag trevar efter kniven i bältet. Tänker bara på en sak: Han tog Anna Maria ifrån mig.

Hjärtat, hjärtat igen och sen buken. Jag tror han försökte säga något men blodet dränkte orden. Spelade ingen roll. Hade ändå inte lyssnat.

Jag dog också den dagen - inuti. I fängelset i Pisa ströp jag mig med livremmen.

Murgrönans mönster
(foto S Isberg)

Murgrönan målar sina mönster

mot ruinens vägg

med bladen tryckta mot den gropiga betongen

som den älskande mot vännens bröst

De nyare bladen 

i ljusare grönt

trevar sig fram till nya fästen

Slingrar

Kryper och slår en knut

och sträcker ut och kryper lite till -

allt för att inte släppa taget.

Släpp inte taget!

Så bildas nya mönster på ruinens vägg

men där

runt knuten

under stenen

finns den tunna tråd

som öppnar sig mot jorden

Att dikta inom formen av sonetter

det blir en kamp om tid och andens rum

lurande vokaler gör själen stum

stavelser plågar mig till oförätter

Famlar efter trygghet i ett innehåll

en händelse i känslig vacker form

en kort sekund med kärleken som norm

långa steg från intigheters protokoll

Så led mig rätt poeters rosa musa

ett "halleluja" på varenda rad

med ord som båd' kan leva och berusa

Få dikten till att fylla mina blad

fågeln till att sjunga och skogen susa

själen att öppna sig och jubla glad!